öppet brev

Kära män,

Det här är ett öppet brev till alla män, iallafall till de 98% som det här brevet berör. Inte för att jag tror att min framtida partner kommer läsa det här, men man vet ju aldrig.

Många uppfattar mig som tuff, hård, bestämd och omöjlig att komma nära, att jag är en utmaning. Och det är väl en sanning med modifikation om jag ska vara ärlig. Det finns en kvinna, en mjuk kvinna bakom den där fasaden, en kvinna som kan vara flicklig och rätt jäkla kvinnlig, även om det är svårt att kanske se det ibland.

Jag tränar mycket, jag tror inte att det går förbi någon, även om du bara mött mig i fem minuter. Träningen är en stor del av mitt liv och det kommer den alltid att vara, att försöka komma emellan mig och träningen är lika smart som att be mig operera mig till man. Inte alls smart med andra ord. Och de flesta kan nog leva med den livvstilen även om man själv inte är intresserad av gymträning.

Men däremot så är det enkelt för mig att gömma mig bakom träningen, där behöver jag inte vara och kan inte vara sockersöt, mjuk o kvinnlig. Träningen är hård, tung och fokuserad, visst händer det att jag ler o skrattar i gymet, absolut, men när jag ska lyfta då är den sidan borta. Men jag gömmer mig bakom träningen för jag har insett att många män blir rädda av en kvinna som lyfter tungt. Jag antar att det är för att många känner att det är en för stor utmaning eller för att de inte klarar av starka kvinnor.

I gymet känner jag mig hemma och trygg, jag har mina vänner där och jag får ofta en rejäl egoboost av att lyfta och känna hur styrkan bara växer. Jag slipper vara ”the mainstream woman”.

Det är oxå lätt för mig att gömma mig bakom mina två arbeten, självklart så upptar det mycket av min tid, men hey, alla borde inse att allt handlar om prioriteringar, om jag känner att det är värt att göra annat.

Så, om min framtida partner nu läser det här så antar jag att han känner sig rätt hopplös och som ett stort frågetecken. Hur ska man då göra för att jag ska släppa fram den där mjuka kvinnliga varma sidan? Släppa fram henne som inte ser ut som jag stort långfinger.

Det enkla svaret borde vara att fråga de 2% av männen som faktiskt kan få mig att slappna av och vara allt ifrån stenhård o tuff men oftast mjuk o go som en tolv veckors kattunge.

Men jag tror att om man frågar dessa 2% så kommer de inte ha något bra ledtråd, de bara gör utan att tänka.

Så, jag får väl hjälpa till litegrann, även om hela facit inte kommer publiceras, lite jobb mår män bra av.

Blommor, choklad, presenter och komplimanger kan ni rakt av ge till någon annan, det får mig bara misstänksam och gör att jag kommer stänga mig stenhårt. Och då lovar jag att ni får en uppförsbacke som får Mount Everest att framstå som en liten liten kulle.

Låt mig vara som jag är, självklart kanske, men jag menar ALLTID. Låt mig få vara hård tuff, intensiv, kaxig o allt det om jag nu behöver plocka fram försvaret, för det visar egentligen att jag börjar få känslor men att det blir en konflikt i hjärnan. SÅ jag gör som jag lärt mig genom åren, jag försvarar mig för att se om jag kan skrämmas.

Lyckas man hantera det rätt, då mjuknar jag fortare än vad någon kan ana, om någon modig själ möter mig i en sån situation med värme o kärlek o visar mig att jag kan bete mig precis hur jag vill, hans kärlek kommer alltid finnas där. DÅ kommer man snabbt tillhöra den där lilla exklusiva skaran som redan lyckats.

Ärlighet, var ärlig utan att vara fjäskig, tycker du att jag är bossig, intensiv eller hård säg det, men glöm inte att lägga till att du uppskattar mer den mjuka sidan som du vet finns där. Jo, jag kommer säkerligen gå in i försvarsläget ett tag, mest för att jag måste hinna värdera det du sa och SEN mjukna. Och för varje gång kommer jag inse att jag kan dra ner på försvaret mer och mer.

Komplimanger då, jo men såklart, de fångas upp av mig, lägger sig i hjärtat även om jag slår en järnring runt mig själv, återigen jag måste värdera det du sa och försöka komma fram till om du mest vill innanför trosorna eller om du är ärlig.

Tålamod, jag vet att jag sa till en kompis att den mannen som ska lyckas fånga mig måste ha en ängels tålamod. Och ja, det var ju inget skämt.

Uppvaktning, absolut! Men inget jäkla mainstream krafs, jag blir såååå uttråkad då och misstänksam, gör det personligt, lär dig vad JAG brinner för och hitta din väg av uppvaktning. Ett hett tips är att det finns ledtrådar i hela den här texten. Det som ska tilläggas, OM du vill lyckas, är att uppvakta mig så att jag får vara kvinna, svårt va?! Men gör det o se effekten.

Men tro för guds skull att jag inte älskar blommor, choklad, små presenter i små askar, gud jag är så mycket kvinna i såna lägen som du anar inte! Vad jag menade var att om du försöker få mig att mjukna eller fånga mig på det sättet, så kan du fö det tuffare än vanligt. Mitt tips är att vänta med sådan uppvaktning tills du lyckat fånga mig, tills jag mjuknat o visat dig den kvinnliga delen av mig själv.

Det var nog så mycket facit man kan få, kom ihåg hitta din väg för att nå mig, jag är inte omöjlig bara en speciell utmaning som är sååå värd att arbeta lite för.

Lycka till grabbar!

//Lisa

ps. och hur vet man då om man tillhör de där 2%? Det vet du, för det har jag redan berättat för dig. ds.