Åsikter / tankar och funderingar

Ensamheten

Jag har långsamt börjat acceptera att jag kommer leva ensam, med mig själv, ingen annan att dela elräkning med.

Och jag förstår varför men samtidigt kommer jag aldrig sluta vara den jag är, då är jag faktiskt hellre ensam.

Men min starka personlighet, min inre vilja och drivkraft får de flesta att lägga benen på ryggen, de som inte springer på en gång brukar ge upp när de tittar i min ryggsäck. Det är för mkt av allt, överallt. Jag har sällan fått chansen att visa vem jag är egentligen, hur många får egentligen se vem jag är bakom den tuffa fasaden? Jag vet!

Jag skojar mycket om att jag är bra på att skrämma slag på människor, men det ligger tyvärr lite för mkt sanning bakom de orden, jag gör det inte för att jag vill utan för att jag måste. Orkar man inte med mig när jag är lite uppvarvad kommer man aldrig stå ut när jag är riktigt i varv.

Det finns ett par stycken som orkar med mig, som inte blir rädda när jag visar mitt rätta jag, personer som faktiskt får se vem jag är bakom masken, personer jag kan slappna av hos. De är 4 stycken. 2 av dem är sedan länge inte i min närhet längre, 2 personer som är så saknade. Dessa 2 personer är oxå som klippt och skurna för mig, personer som faktiskt hade orkat med att leva med mig. En av dessa två är min så älskade ”mannen från ett annat land, han med de bruna ögonen”, men ingen av dessa kommer tillbaka till mig….av olika anledningar. Men saknaden av tryggheten hos dessa går inte att beskriva.

Jag har precis lagt ut mitt fina balkonggolv, men vem bryr sig? Ensamheten stog bara och hånskrattade år mig. ingen kommer se mitt balkongverk i år, är det ens lönt att bygga min oas?

Ingen märker eller ser om jag äter, ensamheten bryr sig inte.

ingen märker om jag har duschar, jag släpper ingen så nära mig.

Ingen märker om jag sover, sängen delar jag inte med ngn, alls, aldrig mer.

Självklart gör jag allt man ”ska” mekaniskt och av gammal vana, inte för att jag vill eller måste. jag bara gör det.

Det är jag och ensamheten i 40 år till, har jag tur går jag samma öde till mötes som min mor och mormor och då är allt det här över om 30 år.

Advertisements

4 thoughts on “Ensamheten

  1. Älskade fina! Jag står ut med dig i alla lägen, det vet du. Det är DU som gör att jag själv orkar kämpa lite.
    Men, du är starkare än vad många män är vana vid, med då är det folk som inte förtjänar dig, du ska inte nöja dig med något bra, du ska ha det allra bästa ♥
    ~älskar dig~

    • Du är den finaste av systrar. Men att kämpa mot ngt som inte finns blir rätt överjävligt till slut. Och att släppa taget om det som gör mig trygg är tufft….
      Men du vet att jag älskar dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s